|
Vi har återställt till de citerade raderna från Skrifterna Namnen på Fadern och Sonen så som de ursprungligen skrevs av Bibelns inspirerade författare. Klicka här för att ladda ned the Restored Names Version (RNV) av Skrifterna! – WLC-Teamet |
Reaktionen
som följde den makalösa praxisen att bokstavligen köpa syndernas förlåtelse
från den Romersk-katolska Kyrkan vid 1500-talets slut var en av gnistorna som
antände den Protestantiska Reformationen. Under denna tid tappade den Katolska
Kyrkan centrala Europa på alla dess tillgångar för byggnationen av St.
Peterskyrkan i Roms skull. Historien om mannen som köpte just ett sådant
avlatsbrev för att han begått stöldens synd mot just han som sålde avlatsbreven,
har numera blivit ökänd.
 |
|
Martin Luther |
Insikten om rättfärdighet
genom tro började med Luther när han besökte Rom. Luther var chockad över
pråligheten och vräkigheten och den korruption som fanns i prästerskapets alla
maktskikt. Medans han på sina knän kröp upp för Pilatus Trappuppgång [Scala
Santa] för att sona för sina synder, blev han plötsligt väldigt medveten om en
Bibelvers: ”De rättfärdiga skall leva genom tro” Han reste sig upp och började
Reformationen i Tyskland på just den principen.
”För i detta
[Evangeliet] blir Yahuwahs rättfärdighet uppenbarad av tro till tro. Som det
står skrivet, ’Den rättfärdige skall leva av tro.'” (Rom. 1:17, övers. Restored Names Scripture)
Man bör inte
förglömma att det var denna erfarenhet, att ha bevittnat synden, överträdelsen
av de Tio Budorden, i kyrkan, som inspirerade denna insikt av rättfärdighet genom tro. Tanken att tro
på Yahushua utan åtlydnad till lagen skulle kunna ge frälsning är rakt motsatt
Luthers erfaranden och läror, för att inte tala om Paulus.
Men
rättfärdighet genom tro började inte
med Luther och hans förståelse att
dyrkan av helgonavbilder och reliker, prostration inom kyrkan, fastande, tron
på skärselden, och massvis med andra former av helighet inte kunde rädda någon.
Inte heller grundades konceptet rättfärdighet genom tro av Paulus i Nya
Testamentet. Den Första Moseboken är strukturerad runt denna storslagna sanning
från samma dag som Adam och Eva utvisning från Edens lustgård; genom Abrahams
stora trosbekännelse; till Josefs erkännande av gudomlig försyn. Frälsningen
har alltid varit en gåva av himmelsk nåd, inte något man tjänar sig till genom
mänskligt bemödande.
Redaktionsrutan
i tidsskriften Review and Herald hade
i flera år en summering av dogmatiska redogörelser:
- Bibeln, och Bibeln allenast,
är måttet för tro och plikt. - Yahuwahs
Lag, som den är funnen i det Gamla och Nya Testamentet, är oföränderlig. - Yahushuas
Personliga Ankomst, de Rättfärdigas Återuppståndelse, precis innan Årtusenderiket. - Jordens
återställning till Edens perfektion och härlighet, Helgonens slutgiltiga
arv. - Odödlighet endast genom Yahushua; given
åt Helgonen vid Återuppståndelsen.
Yahushuas
dop, liv, död, återuppståndelse och uppstigning till den himmelska helgedomen
för att medla för de trofasta och göra försoning för synden är inte nedtecknade
i dessa punkter. Givetvis trodde de på det också. Men det faktum att de
utelämnades från summeringen lämnade ett gap mellan Yahuwahs Lag och Yahushua Återkomst. Detta
bidrog till predikande som försummade dessa sanningar. Denna avsaknad var något
som fördes till de troendes uppmärksamhet under Generalkonferensen 1888 i
Minneapolis, där äldste Waggoner och Jones predikade budskapet om rättfärdighet
genom tro.
”Många
begår misstaget att minutiöst försöka definiera de hårfina skillnaderna mellan
rättfärdigande och sanktifiering. Till definitionen av dessa två termer för man
gärna in egna idéer och spekulationer. Varför söka vara mer minutiös än
Inspirationen är på den avgörande frågan om rättfärdighet genom tro?
”När så
den botfärdige syndaren, ångerfull inför [Yahuwah], skönjer [Yahushuas]
försoning å hans vägnar, och accepterar denna försoning som hans enda hopp i
detta och nästkommande liv, så är han då förlåten sina synder. Detta är rättfärdigande
genom tro.
”Sanktifiering
är inte ett ögonblicks arbete, inte heller är det en timmes eller en dags, utan
en livstids. Det vinns inte av en störtvåg av lyckokänslor, utan är resultatet
av att ideligen dö bort från synden och att konstant leva för [Yahushua]. Fel,
missgärningar och överträdelser kan inte tillrättas och reformen inte formad i
ens karaktär genom svaga, oregelbundna ansträngningar. Det är endast genom
långt, ihärdigt bemödande, mörbultad disciplin och hård konflikt som vi skall
segra.
”Den
{sanktifieringen} är inte enbart en teori, en känsla, eller döda former av ord,
utan en levande, aktiv princip, som kommer in i vardagslivet. Det fordrar att
våra matvanor, dryckesvanor och klädselvanor är till säkerställandet och
bevarandet av fysisk, mental och moralisk hälsa, så att vi kan presentera våra
kroppar åt [Yahuwah] – inte som ett offer korrumperat av felaktiga och skadliga
vanor utan – ’ett levande och heligt offer som behagar [Yahuwah].’
”Skrifterna
är den stora förrättningen i karaktärens transformation. … Om den blir studerad
och åtlydd, så kommer [Yahuwahs] Ord verka i hjärtat och underkuva varje ohelig
attribut.
”Momentan
sanktifiering finns inte. Sann sanktifiering är ett dagligt arbete som
fortsätter så länge livet finns.” (Ellen G. White, The Faith I Live By,
s. 116.)
Denna text ger
värdefull information och goda råd, ja, rent av en summering av hela frågan i
ett nötskal, faktiskt. Först och främst visas det att det Bibeln säger om ämnet
är tillräckligt, och vi borde vara nöjda med det, och inte engagera oss i
vidare spekulationer. Samtidigt visar texten att rättfärdighet genom tro består
av rättfärdigande och sanktifiering.
Rättfärdigande
definieras som erfarande av ånger. Det vill säga, det kan endast existera under
ett tillstånd av begrundande av lagen, de
Tio Budorden, som definierar vad synden är. Syndernas förlåtelse sker när den
botfärdige och ångerfulle syndaren accepterar Yahushuas försoning. Sanktifiering
är ett tämligen mer komplext och mindre exakt specificerat ting. Det är
karaktärens livslånga transformation som äger rum när man studerar och lyder
Yahuwahs Ord. Det Ordet verkar i hjärtat, kuvandes varenda ohelig egenskap. Båda
är gudomliga handlingar, men de är handlingar som fordrar mänskligt samarbete: att
med tron ta tag vid försoningen, och att dagligen komma till Yahuwahs Ord.
Orden tro och rättfärdighet används tillsammans i enbart ett fåtal texter, men de
hänvisar till Bibelns början. Den första personen som omnämns ha uppnått rättfärdigande genom tro är Abel:
”Genom
tron bar Abel fram ett bättre offer åt Yahuwah än Kain. Genom den fick han
vittnesbördet att han var rättfärdig, då Yahuwah gav ett gott vittnesbörd om
hans gåvor, och genom den talar han ännu, trots att han är död.” (Hebr.
11:4)
Nästan alla
dessa texter hittas i Paulus brev. Men även Petrus sammansluter termerna tro och rättfärdighet:
”Simon Petrus, Yahushua, den Smordes, tjänare och
apostel, till dem som har fått en lika dyrbar tro som vi genom rättfärdigheten
från vår Eloah och vår Frälsare Yahushua, den Smorde.” (2 Petr.
1:1)
Det är värt
att notera att vår tro håller fast vid, inte någon egen förment rättfärdighet,
utan på Yahuwahs Egna rättfärdighet. Paulus introducerar också sin diskussion
om rättfärdighet genom tro på samma punkt:
”Därför
att i detta blir Yahuwahs rättfärdighet uppenbarad av tro till tro, som det
står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro.” (Rom. 1:17)
Vidare
poängterar Paulus att Yahuwahs rättfärdighet, varandes den enda rättfärdighet
som kan erhållas, inte är begränsad till någon särskild eller speciell grupp
människor. Det är en uppenbar slutsats, om rättfärdigheten inte är mänsklig
rättfärdighet, utan gudomlig.
”Yahuwahs
rättfärdighet, som kommer genom Yahushua, den Smordes, tro, till alla och över
alla dem som tror. Ty här finns ingen skillnad.” (Rom. 3:22)
Det
etableras att endast Yahuwahs rättfärdighet är effektiv, och att den är tillgänglig
till alla människor utan förhållning. Men än har det inte nämnts hur den
rättfärdigheten överförs till mänskligheten. Processen beskrivs härnäst:
”… och
utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga genom Hans nåd, genom den
befrielse som finns i den Smorde, Yahushua, vilken Yahuwah har ställt fram att
vara en blidkande nådastol genom tron, i Hans
blod, för att visa sin rättfärdighet, eftersom Han hade lämnat ostraffade de
synder som förut hade blivit gjorda under Yahuwahs fördragsamhet.” (Rom.
3:24, 25)
Det mänskliga sinnet är så perverterat att det naturligen dras till frågan vad
en person måste göra. Betraktandet av så kallade arbeten börjar redan i Paulus skrifter:
”Men den som inte håller sig till gärningarna, utan
tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till
rättfärdighet.” (Rom. 4:5)
Men exakt vad
för gärningar det är som är meningslösa kan argumenteras. På Luthers tid var
det en fråga om ritualer som inte var underbyggda i Skrifterna, för det mesta. Och
på Paulus tid var den brännande frågan inom Judaismen huruvida en vuxen
konvertit måste omskäras vid omvändning. Följaktligen rann också detta gräl
över till den tidiga ekkesian:
”Gäller nu denna
saligprisning endast de
omskurna eller också de oomskurna? Vi säger ju att tron blev räknad Abraham
till rättfärdighet.” (Rom. 4:9)
Paulus visar
med Abrahams exempel:
”Och
han fick omskärelsens tecken som ett sigill på rättfärdigheten genom tron, som han
hade medan han fortfarande var oomskuren.
Ty så skulle han vara fader till alla oomskurna som tror, för att rättfärdighet
skulle tillräknas också dem.” (Rom. 4:11)
Intressant
nog så undviker Paulus frågan om goda gärningar som arbetsverk helt och hållet
och fokuserar på öppnandet av rättfärdighet genom tro till hela mänskligheten. Löftets
fokus är inte till mänskligheten som sådan, eftersom det skulle antyda att
gärningar fordras, utan till Abrahams säd, alltså till Yahushua, som är denna
världens arvinge. Öppnandet av frälsningen till alla människor är inte som
funktion av alla människor, utan som funktion av det arv som Yahushua har
vunnit. Detta är den logiska anledningen bakom handlingsverkens ineffektivitet:
”Ty
det löftet att han skulle bli världens arvinge gavs Abraham och hans säd inte
genom lagen, utan genom trons rättfärdighet.” (Rom. 4:13)
”Vad
skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte jagade efter rättfärdighet, de
har fått rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tron.” (Rom.
9:30)
Gärningar
definieras i själva verket, som med omskärningen, som tillhörande ett särskilt
folk istället för att vara till troende av alla folkslag som Yahushua ärver. Aspekten
av gudomligt förordnat kungaskap i beaktande till rättfärdighet genom tro har
till stor del blivit försummat, och det förklarar också den skeva uppfattning
som spekulerar om gärningars relation med tro som Ellen White beklagar i
tidigare nämnda text.
Då det är
givet att rättfärdighet genom tro är Yahushuas rättsliga arv, som ärver
världen, besegrar döden, och blir livets källa, så beror det konsekvent på den
mänskliga relationen till Yahushuas återuppståndelse:
”Men
den rättfärdighet som kommer av tro säger så: … Ordet är dig nära, i din mun
och i ditt hjärta. Det är det ordet om tron som vi predikar. Ty om du med din
mun bekänner Mästaren Yahushua och i ditt hjärta tror att Yahuwah har uppväckt
Honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtats tro blir man
rättfärdig, och med munnens bekännelse blir man frälst.” (Rom. 10: 6, 8-10)
Paulus ger
en kortfattad utläggning av frågan till Galaterna:
”Ty
genom Anden väntar vi på rättfärdighetens hopp genom tro.” (Gal. 5:5)
Både i
Romarbrevet och Galaterbrevet förpassar Paulus ens egna verkningslösa
rättfärdighet ihop med lagen. Kontexten är givetvis den Judiska ackommoderingen
till Rom under det första århundradet, där lagen blir framlyft, och sålunda
förvrängs och missbrukas. De två trådarna av den Israelitiska tron var lagen
och den gudomligt förordnade, Messiasfiguren. Romarna var väldigt känsliga när
det gällde någon rival till Caesar. För överlevnadens skull så fokuserade
Judarna på lagen och lade Messias åt sidan. Fariséerna gjorde detta genom
rabbinisk metod, den akademiska tillämpningen av lagen till alla livets aspekter.
Sadducéerna gjorde detta genom vad de trodde var en bokstavlig tillämpning av
lagen, men som begränsade den till de angivna områdena, vilket lämnade resten
av livet öppet för kompromisser med Rom. Således förespråkade bägge en
rättfärdighet genom lagen som förnekade Yahushua. Samtidigt är Messias kungliga
roll central. Paulus är egentligen förkämpen, inte för en ny tro, utan för en
konservativ Israelitisk tro: tro som var absolut lojalitet till den utnämnde
härskaren, den gudomligt etablerade kungen. Detta framträder i summering i
Filipperbrevet 3:9:
”… och bli funnen i Honom, inte med min egen
rättfärdighet som kommer av lagen, utan den rättfärdighet som kommer genom tro
på den Smorde, rättfärdigheten som är av Yahuwah genom tron.” (Fil. 3:9)
Men detta
avlöser inte folket från deras moraliska förpliktelser efter Yahushuas ankomst
från vad det gjorde innan Han kom, eller tidigare med kungariket Israels
messiaser, eller än tidigare med perioden för domarnas och patriarkernas
messiaser. Samtliga av de tidigare frälsarna och smorda kunde endast förse
jordlig, fysisk tillfredsställning. Det bokstavliga hållandet av de Tio
Budorden var både medlen och ändamålet, men att hålla budorden kunde inte
förhindra människor från att dö. Yahushua kunde och förser evigt liv. Han
förser inte mindre än Gamla Testamentets messiaser, som försåg med medlen för att
hålla de Tio Budorden, utan Han förser än mer. Han ger evigt liv till dem som
Han ärver genom Hans besegrande av döden. Så, när han skrev till Timoteus så
kombinerar Paulus termerna rättfärdighet
och tro med fromhet, kärlek, tålamodighet
och saktmod:
”Men
du, O människa av Yahuwah, håll dig borta från sådant och sök ivrigt efter
rättfärdighet, gudsfruktan, fromhet, tro, kärlek, tålamod och saktmod.” (1 Tim.
6:11)
De positiva
dygderna kompletteras genom att fly synden:
”Fly
bort från ungdomens begär, sök istället ivrigt efter rättfärdighet, tro,
barmhärtighet och frid med dem som av rent hjärta åkallar Mästaren.” (2 Tim.
2:22)
En hel
teologi av rättfärdighet genom tro står därmed att finnas bara genom
granskningen av de mindre än tjugotalet texter som direkt nämner orden ”rättfärdighet
genom tro”.
Kanske finns
inget exempel av rättfärdighet genom tro som är mer talande än just arken. De
som bemödat att hålla lagen, men inte gick ombord arken, drunknade med de öppet
syndande. Inget kan mer livfullt och vältaligt uttrycka hur och varför
rättfärdigheten genom tron inte är av lagens
gärningar kommen.
”Genom
tron byggde Noa i gudsfruktan en ark till räddning för sitt hus, sedan han
hade fått en gudomlig varning om de ting som ännu inte var synliga, och genom
den dömde han världen och blev arvinge till den rättfärdighet, som är av tron.” (Hebr. 11:7)
