Dagens
Sabbatshelgare insisterar på att lördagen är Bibelns Sabbat eftersom de tror
att sjudagarsveckan har rullat utan avbrott ända sedan Skapelsen. En anledning
till denna tro är det faktum att när den Julianska kalendern byttes till den
Gregorianska kalendern år 1582 så gick inga av veckans dagar bort. Torsdagen
den 4:e oktober, 1582, på den Julianska kalendern följdes av fredagen den 15:e
oktober, på den Gregorianska kalendern. Därför antas det, att eftersom inga
dagar ”förlorades” när kalendrarna övergick från Juliansk till
Gregoriansk, så är den moderna veckan identisk med den Bibliska veckan.

Detta antagande bevisas vara fel vid granskandet av
den Julianska kalenderns historiska fakta. Den Romerska Republikens kalender,
liksom alla forntida kalendrar, var ursprungligen baserad på månens cykler. Romerska
hedningapräster, så kallade pontiffer,
kontrollerade kalendern genom att tillkännage månadernas början.    

Julius Cæsar

Dessa pontiffer, som också kunde inneha politiska ämbeten, manipulerade skamlöst
kalendern av politiska skäl, där man interkalerade extra månader för att behålla
favoriserade politiker i tjänst längre eller omvänt: interkalation som behövdes
slopades för att förkorta löptiden för politiska motståndare. Under Julius
Cæsars tid så var kalenderns datum helt ur led med årstiderna. Julius Cæsar
utövade sin rätt¹ som pontifex
maximus² (överstepräst) och reformerade vad som hade kommit att
bli en besvärlig och oprecis beräkning av tiden.

I mitten av det första århundradet f.Kr. bjöd Julius
Cæsar in Sosigenes, en astronom från Alexandria, för att råda honom om kalenderreformen,
och Sosigenes beslutade att det enda praktiska steget var att överge den
synodiska kalendern helt och hållet. Månaderna måste arrangeras på
säsongsbasis, och ett tropiskt (dvs. solar) år användes, såsom den Egyptiska
kalendern …³ 

Notera att Sosigenes stora innovation var en slopning
av månkalendering.

Det stora problemet någon kalenderreformatör stod
inför var att det inte verkade finnas något sätt att åvägabringa en förändring
som fortfarande skulle tillåta månaderna att förbli i rytm med månfaserna och
året med säsongerna. Det blev nödvändigt att göra ett fundamentalt avbryt från traditionell
beräkning för att utforma en duglig säsongskalender.⁴

Att föra den nya kalender i fas med säsongerna igen
fodrade adderandet av ytterligare 90 dagar på året, som kom att förevigas som annus confusionis – Förvirringens År. Men
den Julianska kalendern år 45 f.Kr., eller ens den Julianska kalendern från
Kristi tid, såg inte ut som den Julianska kalendern som påve Gregorius XIII modifierade,
och såg på så vis inte alls ut som dagens Gregorianska kalender. Det fanns
ingen lördag (eller sjundedags Sabbat på veckans slut) på den ursprungliga
Julianska kalendern.  

Den Julianska kalendern, liksom Republikens kalender
som föregick den, hade ursprungligen en åttadagarscykel. Var åttonde dag var ennundinæ, eller marknadsdag.
Kalendrarna var inte konstruerade i rutnät som med moderna kalendrar, utan
datumen var uppradade i kolumner. Till exempel började januari med dag
”A” och fortskred genom veckans åtta dagar (A till H), och slutade på
dag ”E”.

Till skillnad från den Hebreiska kalendern så hade den
Romerska kalendern en kontinuerlig veckocykel som löpte genom hela året, med en
mindre justering vid årets slut. Eftersom januari slutade på dag ”E”
så började februari på dag ”F”. På samma sätt; februari som slutar på
dag ”A” inleddes med dag ”B” som mars första dag:

Följande är en rekonstruering av Fasti Antiates, en förjuliansk kalender som dateras till 60-talet
f.Kr. hittad vid platsen där Neros villa låg i Antium (idag Anzio). Bokstaven A
färgades röd för att indikera veckans början.  

Rekonstruktion
av Fasti Antiates, den enda kalender från den
Romerska Republiken som fortfarande existerar.⁵

Det finns tretton kolumner. Januari, till vänster,
börjar på dag ”A” och slutar på dag ”E”. Vid varje kolumns
botten finns stora romerska siffror som anger hur många dagar den månaden hade.
Kolumnen längst till höger är den trettonde, interkalendariska månaden.
Ytterligare bokstäver syns vid sidan av veckodagarnas bokstäver. Dessa
indikerade vad för sorts företaganden som fick och inte fick utföras på den
dagen. Ett ”k” sattes vid sidan om månadens första dag. Detta stod
för kalendæ.⁶ 

Intet att förglömma är att den Bibliska veckan, som
fristående tidsenhet definierades i Första Mosebok kapitel 1, bestod av endast
sju dagar: sex arbetsdagar följt av en Sabbatsvila på veckans sista dag. Den
Julianska kalenderns åttadagarscykel var i bruk under Kristi tid. Men judarna skulle
inte ha hållit Sjundedagssabbaten på den Julianska kalenderns åttadagars
veckocykel. Detta skulle ha varit avgudadyrkan för dem.

Ett exempel på en Juliansk kalender daterad från tiden
för Augustus⁷ (63 f.Kr. – 14 f.Kr.) till Tiberius⁸ (42
f.Kr. – 37 e.Kr.), är bevarad på dessa stenfragment. Åttadagarsveckan
är tydligt urskiljbar på dem.  

En senare Juliansk sjudagarsvecka, som ses här i
följande teckning av en stickkalender hittad vid Titusbaden (konstruerad 79 –
81 e.Kr.), förser oss med ytterligare bevis att den Bibliska Sabbaten aldrig
kan hittas med hjälp av den Julianska kalendern. Mittcirkeln innehåller de 12
stjärntecknen i zodiaken, motsvarande årets 12 månader. De romerska siffrorna
till vänster och höger indikerar månadens dagar. Överst på stickkalender syns
de hedniska Romarnas sju planetära gudar.⁹   

Lördag (eller dies
Saturni – Saturnus dag)¹⁰ var veckans första dag, inte den
sjunde. Som jordbrukets gud kan han här ses i sin framstående och betydande
ställning, hållandes sin symbol: en skära. Näst kommer den andra dagen på denhedniska planetära veckan och solguden, med strålar av ljus som utstrålar från
hans huvud. Den andra veckodagen kallades ursprungligen dies Solis (solens dag – söndag). Den tredje veckodagen visar
mångudinnan, med månskäran behornat som ett diadem på hennes huvud. Hennes dag
var dies Lunæ (månens dag – måndag). De kvarvarande dagarna
representeras av de andra planetära gudarna; som avslutas med dies Veneris (Venus dag, som i norra
Europa ändrades till en asagudinna och blev då Frejas dag, eller fredag.) ¹¹ 

Eftersom hela världen har använt den Gregorianska
kalendern i hundratals år så är det ett ofta förbisett faktum att ett antal
länder förr i tiden använde olika kalendrar, och att det dessutom även fanns regionala
skillnader inom individuella länder. Fastän den planetära sjudagarsveckan blev
populär i Rom med uppkomsten av Mithraskulten, så blev den inte officiell
förrän Konstantin standardiserade veckan vid Nicaeakonciliet.¹²  

I ljuset av dessa fakta så är det ologiskt att anta
att den Gregorianska lördagen är den Bibliska Sabbaten från Skapelsen. Det är
sant att den Julianska kalendern övergick till den Gregorianska kalendern utan
att några dagar gick förlorade. Men det är också sant att den Gregorianska
kalendern, liksom den Julianska kalendern som föregick den, helt och hållet
baseras på ett hedniskt kalenderingssystem.   

Christopher Clavius (1538-1612)

Jesuitastronomen Christopher Clavius bekräftade att den Julianska kalendern
är rotad i ren hedningatro och har inga band, över huvud taget, till den
Bibliska kalenderingen. Christopher Clavius är känd som den moderna
Gregorianska kalenderns arkitekt. Eftersom den Julianska kalendern är lite,
lite för lång, så inföll på 1500-talet inte vårdagjämningen längre på datumet
den godtyckligt tilldelades på 200-talet: 21:e mars. Påve Gregorius XIII
överlät Christopher Clavius uppgiften att reformera kalendern för att föra
tillbaka vårdagjämningen till 21 mars.¹³

I sin bok Romani
Calendarii A Gregorio XIII P.M Restituti Explicato avslöjar Christopher
Clavius att när den Julianska kalender blev Kyrkans  kyrkokalender vid Nicaeakonciliet så
förkastade Kyrkan avsiktligt den Bibliska kalenderingen och antog istället den
hedniska kalenderingen. Hänvisande till de olika systemen för kalenderföring
som användes för fastställandet av den Bibliska Pesach mot den hedniska suppleant man kallar Påsk, så säger Christopher
Clavius: ”Den Katolska Kyrkan har aldrig använt den [Judiska] riten för
firandet av Påsken, utan har alltid i sitt firande observerat månens och solens
rörelser, och var på så vis sanktifierad av de äldsta och heligaste av Roms pontiffer,
och även bekräftad av det första konciliet i Nicaea.”¹⁴ ”Pontifferna”
han hänvisar till är de urgamla Romerska hedningaprästerna.

Dagens Kristna har antagit att den Gregorianska
lördagen är den Bibliska Sabbaten. Men Kristna som levde under tiden som den
Julianska kalendern betvingades av civil lagstiftning hade inga tvivel eller
någon förvirring gällande frågan: ”Sabbaten” beräknades av den
Bibliska lunisolarkalendern; ”Herrens dag” (söndag) på den hedniska
solkalendern. Som David Sidersky bemärkte: ”Det var inte längre möjligt
under Konstantia att applicera den gamla kalendern.”¹⁵ Apostoliska
Kristna lydde dock inte det nya påbudet. 

Vid varje steg mot avfallets riktning, vid varje steg
som togs i adopterandet av formerna av soldyrkan, och mot adopterandet och
helgandet av söndagen, så har där funnits ihärdigt protesterande av alla riktiga
Kristna. De som förblev trofasta Kristus och sanningen av [Yahuwahs] rena ord
observerade [Mästarens] Sabbat enligt budordet, och enligt [Yahuwahs] ord som
uppställer Sabbaten som tecknet varvid [Yahuwah], Skaparen av himlarna och
jorden, särskiljs från alla andra [gudomar]. Dessa protesterade följaktligen emot
varje fas och form av soldyrkan. Andra kompromissade, i synnerhet i öst, genom
att observera både Sabbaten och söndag. Men i väst, under Romerskt
inflytande och under kyrkans ledarskap och Roms biskopsråd, anammades och hölls
endast söndagen.¹⁶   

Nicaeakonciliet (321-324 e.Kr.) biltog (dvs. göra
fredlös) den Bibliska lunisolarkalendern för kyrkligt bruk och ersatte den
Julianska kalendern i dess ställe och befallde att alla människor skulle ”vörda”¹⁷
solens dag.¹⁸ Vissa började kompromissa. Medan många Kristna höll
fast vid den ursprungliga Sabbaten med lunisolarkalendern så höll andra, ihop
med de rabbinitiska judarna, den Julianska kalenderns sjunde dag: lördagen. Än
andra höll både lördagen och söndagen.
Detta tillfredsställde inte Kyrkan i Rom. Hon ville att alla skulle tillbe
uteslutande på söndagen. När påbudet från Nicaea inte hade önskad effekt på
folket, samlades konciliet i Laodicea cirka 40 år senare för att genomdriva
accepterandet av ”Herrens dag” istället för den Bibliska Lunarsabbaten. 

För att kunna utföra hennes ursprungliga ändamål, blev
det nu nödvändigt för kyrkan att säkra lagstiftning som tillintetgjorde alla
undantag och förbjöd observerandet av Sabbaten för att släcka den kraftiga
protesten [mot dyrkan på söndag]. Och nu … Konstantins ”sannerligen
gudomliga bud” och Nicaeakonciliets beslut att ”ingenting” skall
hållas ”gemensamt med judarna” blev grunden och myndigheten för
lagstiftningen, för att fullständigt stampa ut helgandet av [Mästarens] Sabbat,
och för att etablera observerandet av söndagen i dess ställe.¹⁹    

Lag 29 som stiftades av konciliet i Laodicea krävde:
”Kristna skall inte judaisera och vara overksam på lördagen, utan skall
arbeta på den dagen; men Herrens dag ska de särskilt ära, och, som varandes
Kristna, skall, om möjligt, inte utföra något arbete på den dagen. Om, de
emellertid finns judaiserande, skall de stängas ut från Kristus.” 

Det är viktigt att veta att ordet ”lördag”
har blivit tillagd i den engelska översättningen. Enligt den Katolska biskopen
Karl J. von Hefeles²⁰ History of the Councils of the Church from
the Original Documents så är ordet som egentligen brukades
”Sabbat” på både grekiska och latin och ordet ”anathema”
(förbannad) istället för ”stängas ut”. Den latinska versionen
innehåller klart och tydligt inga referenser till dies Saturni (lördag) utan använder istället Sabbato, eller
”Sabbat”:

Quod non oportet Christianos
Judaizere et otiare in Sabbato, sed operari in eodem die. Preferentes autem in
veneratione Dominicum diem si vacre voluerint, ut Christiani hoc faciat; quod
si reperti fuerint Judaizere Anathema sint a Christo.

Först på senare år, när historiska fakta såsom dessa
har fallit i glömska, har lördagen antagits vara den Bibliska Sabbaten. När den
Julianska kalendern påtvingades de Kristna för kyrkligt bruk, förväxlade ingen
vid den tiden dies Saturni med
Sabbato. Alla visste att de var två vitt skilda dagar på två vitt skilda
kalendersystem.

Några dagar före Sin död gav Kristus ett djuplodande
uttalande som bör övervägas i sammanhanget för kontroversen mellan sann och
falsk kalender. Han sade: ”Så ge då kejsaren det som är kejsarens; och
till Yahuwah det som är Yahuwahs.”²¹ Kristus etablerade här en
viktig princip samtliga av livets områden. Tillbedjan tillhör inte
kejsaren. Det tillhör enbart Skaparen.

Ett gammalt ordspråk lyder: ”Den som kontrollerar
kalendern, kontrollerar världen.” Vem kontrollerar dig? Dagen på vilken du
tillber, beräknad kalendern du använder, visar vilken Gudom/gudom som
kontrollerar dig. Tillbedjan på den sanna Sabbaten är ett tecken på lojalitet
mot vår Skapare. Endast Skaparen, Han som kontrollerar solen, månen och stjärnorna,
och Sin kalender, har rätten att tala om för Sitt folk när man ska tillbe och, i
kraft av denna rätt, att motta den tillbedjan.   

 __________________________________________________________________

Relaterat Innehåll:

• Julianska kalenderns historia (video)
• Internationella datumlinjen
  förändrad: Sabbaten oförändrad? (video)
• Den
  moderna sjudagarsveckan: en lögns historia
• Varning!
  Ett budskap för den sista tiden

¹ Julius Cæsar hade blivit utsedd till Pontifex Maximus år 63 f.Kr. (James Evans, ”Calendars and Time
Reckoning,” The History and Practice of Ancient Astronomy, Oxford
University Press, 1998, s. 165.)
²
”Pontifex Maximus” är nu en titel exklusivt reserverad påven. Detta
är synnerligen passande då den Gregorianska kalendern som idag används är både
hednisk och papistisk, grundad i den hedniska Julianska kalendern och
modifierad av, och namngiven efter, en påve.
³ ”The Julian Calendar”, Encyclopedia Britannica.
⁴ Ibid., betoning tillagd.
⁵ Palazzo Massimo Alle Terme, ed. Adriano La Regina, 1998.
⁶ ”Calendar,” Encyclopedia Britannica online.
⁷ Cæsar Augustus, den förste Romerska kejsaren, nämns i Bibeln. Hans
påbud om en skatteskrivning ledde Maria och Josef till Betlehem i tid för
Kristi födelse. Se Lukas 2:1.
⁸ Tiberius efterträdde Augustus som kejsare år 14 e.Kr. och avgick
år 35 e.Kr. (Historic Figures, www.BBC.co.uk/history.)
⁹ Den planetära sjudagarsveckan adopterades in i den hedniska
Romerska kalendern med uppkomsten av Mithraskulten. (Se Sunday in Roman
Paganism, av R. L. Odom, Review & Herald Publ. Assoc., 1945.) På så vis
blev de planetära gudarna en permanent del av den Julianska kalenderingen och
Romersk-hednisk kultur.
¹⁰ För vidare information om den ursprungliga planetära veckan
reglerad av de sju planetära gudarna, se How Did Sunday Get It’s Name?,
av R. L. Odom, på www.4angelspublications.com/books.php. Copyright, 1972, by
Southern Publishing Assoc., använt med tillåtelse.
¹¹ J. Bosworth och T. N. Toller, Frig-dæg, An Anglo-Saxon
Dictionary, 1898, s.337, gjort tillgänglig av det Germanska
Lexikonprojektet [Germanic Lexicon Project]. Se också ”Friday” i Webster’s
New Universal Unabridged Dictionary, 2:a utgåvan, 1983.
¹² Se R. L. Odom’s ”The Planetary Week in the First Century
A.D.”, Sunday Sacredness in Roman Paganism, Review and Herald
Publish Assoc., 1944.
¹³ ”När
Gregorius XIII reformerade kalendern, gjordes justeringen så vårdagjämningen skulle
inta den plats den tilldelats i Påsktavlorna [the Easter tables], dvs. den 21:a
mars. Dessa tavlor dateras … till runt omkring 200-talet. Den väsentliga
poängen är att denna justering placerade
vårdagjämningen på ett datum som är helt godtyckligt och inte nödvändigtvis
relaterat till datumet på vilken dagjämningen inföll när revideringen av
kalendern gjordes av Julius Cæsar.” (Brev från Dr. H.
Spencer-Jones, Astronomer Royal, Royal Observatory, Greenwich, London, till
Grace Amadon, daterat 28:e dec. 1938, Collection 154, Box 1, Folder 4, Center
for Adventist Research, Andrews University, betoning tillagd.
¹⁴ Christopher Clavius, Romani Calendarii A Gregorio XIII P.M.
Restituti Explicato, s. 54, såsom citerat i ”Report of Committee on
Historical Basis, Involvement, and Validity of the October 22, 1844,
Position”, Part V, Sec. B, s. 18, Collection 154, Center for Adventist
Research, Andrews University.
¹⁵ Astronomical Origin of Jewish Chronology, Paris, 1913, s.
651.
¹⁶ A. T. Jones, The Two Republics, A. B. Publishing, Inc.,
1891, s. 320-321.
¹⁷ Vörda: ”att
betrakta med djup respekt och högaktning; … att betrakta som helgad.” Webster’s
New Universal Unabridged Dictionary, 2:a utgåvan, 1983.
¹⁸ ”Konstantin, kejsare Augustus, till Helpidius: Låtom magistratet
och folket bosatta i städer vila på solens vördade dag, och låten all dyrkan
varen stängd. Men låt, på landet, de som brukar jorden fritt och lagligt fortsätta
sina eftersträvningar; fören det ofta händer att en annan dag är mindre
passande för sådd av säd eller för plantering av vinstockarna; för att inte
genom försumning av det rätta tillfället för sådana handlingar, himmelens
frikostighet gå förlorad.” P. Schaffs översättning, History of the
Christian Church, Vol. III, s. 75.
¹⁹ A. T. Jones, The Two Republics, A. B. Publishing, Inc.,
1891, s. 321, betoning tillagd.
²⁰ Karl Josef
von Hefele (1809-1893), är en trovärdig dignitär på det ursprungliga ordvalet
som användes vid konciliet i Laodicea. En tysk lärd, teolog och professor i
kyrkhistoria, utbildad vid universitet i Tübingen, och senare biskop av Rottenburg;
han hade tillgång till de Vatikanska arkiven och originaldokumenten.
²¹ Se Matteus 22:21.