En allt
växande skara ärlighjärtade sanningssökare stöter på ett uppseendeväckande
påstående: att den Romersk-katolska Kyrkan är ansvarig för att ha tilldelat
världen Bibeln så som vi känner den. Det uppges att den Romersk-katolska
Kyrkan, vid Nicaeakonciliet valde ut vilka av skriftverken som skulle
inkluderas och bestämde vilka böcker som var inspirerade och förkastade andra
som oinspirerade.

Om detta påstående
är sant, blir problemet uppenbart faktum: med hänsyn till hur många oskrifterliga
trosatser som förkunnas och praktiseras av den Romersk-katolska Kyrkan, hur kan
man vara säker på att den moderna Bibeln är Yahuwahs ord? Tänk om den
Romersk-katolska Kyrkan förkastade böcker som borde ha blivit inkluderade? Om Katolicismen är ansvarig för vår
moderna Bibel, hur kan vi då vara säkra
på att den är korrekt?

Tanken, att
den Romersk-katolska Kyrkan ensam är ansvarig för att ha tilldelat världen den
Heliga Bibeln, kommer föga förvånande från de Romersk-katolska själva. The
Faith of Millions: The Credentials of the Catholic Religion klargör med all
önskad tydlighet resonemanget som används för denna otrolig hävdan:

Det var den
Katolska Kyrkan som samlade upp alla dessa böcker [i det Nya Testamentet],
placerade dem inom en enda volyms omslag, och gav så till världen vad som idag
är känt som Bibeln…

1.
Det Nya Testamentet skrevs i sin helhet av Katoliker.
2. S:t Peter, den Katolska Kyrkans första påve, är författare
till två av dess brev.
3. Den Katolska Kyrkan bestämde Bibelns kanon eller
listan av böcker som utgör det Nya Testamentet.
4. Den Katolska Kyrkans förklaring att alla Nya
Testamentets böcker är inspirerade av Gud utgör den enda auktoriteten för både Katolska och Protestanters universella
tro i deras inspirerade karaktär.
5. Den Katolska Kyrkan existerade före det Nya
Testamentet.
6. Den Katolska Kyrkan är det Nya Testamentets moder.

Om hon inte
noga hade granskat sina barns skrifter, avvisat några och godkänt andra som
värdiga medräknan i Nya Testamentets kanon, skulle det Nya Testamentet inte
finnas idag.

Om hon inte
hade förklarat böckerna som sammanställer det Nya Testamentet att vara det inspirerade ordet av Gud, skulle vi inte
känna till det.

Den enda
auktoritet som icke-Katoliker har för Skrifternas inspiration är den Katolska
Kyrkans auktoritet. Om den senare avslås, återstår ingen logisk grund för
kvarhållandet av den kardinala grundsatsen för någon Protestant – Skrifternas
inspirerade karaktär.¹

Upphovsmannen
till detta otroliga påstående är uppsåtligt vilseledande. Han vrider och vänder
avsiktligt på orden på ett listigt, slugt sätt. Genom att använda termen
“Katolska Kyrkan” alltigenom, leds man till att anta att kyrkan som avses är
den Romersk-katolska Kyrkan. Detta är
dock missvisande. Historiska fakta bevisar att den Romersk-katolska Kyrkan inte
tillkom förrän åtskilliga hundra år efterdet Nya Testamentet skrevs. Därför kan den Romersk-katolska Kyrkan i själva
verket inte vara “Nya Testamentets
moder”, lika lite som den kan ha “existerat föredet Nya Testamentet.” Alltså: författarna av det Nya Testamentet kan inte ha varit Romersk-katolska!

Och det är
här det avsiktliga bedrägeriet kommer in. Påståendet görs om den “Katolska
Kyrkan” inte den “Romersk-katolska Kyrkan” som de flesta läsare skulle
förutsätta. Ordet “katolsk” betyder helt enkelt “universell”. Så på det sättet
skulle man kunna hävda att Nya Testamentets författare var av den “universella”
kroppen av troende som faktiskt existerade före Nya Testamentets tid. Men
antydan att det endast är den Romersk-katolska
Kyrkans förklaring att “alla Nya Testamentets böcker är inspirerade av Gud [är
det som] utgör den enda auktoriteten
för både Katolska och Protestanters universella tro i deras inspirerade
karaktär.” är både inkorrekt och hädiskt.

En sådan
redogörelse nedsätter Bibelns auktoritet och placerar den Romersk-katolska
Kyrkan i en ställning överlägsen Skrifterna. Om Yahs Ord är heligt endast för
att påven förklarar det, ger det påven en mer betydelsefull ställning än
Yahuwah Själv, den gudomliga Författaren.

När man
betraktar det i ljuset av historians dokumenterade fakta, avslöjas sådana
dristiga påståenden att vara intet mer än förmätet, bedrägligt skryt.

Nicaeakonciliet
(322-325 e.Kr.) sammankallades av Konstantin I enbart för ekumeniska ändamål. Han
ville av egna sekulära skäl ena Kristendomen. Det är från detta koncilium som
vi får den Nicenska trosbekännelsen.
Det finns inga uppgifter om någon diskussion vid den tiden som skulle hänföra
till vilka böcker som borde innefatta den heliga kanonen och vilka som borde
utelämnas.

Det Nya
Testamentet som den existerar idag cirkulerades och erkändes som inspirerad
långt innan Nicaeakonciliet. Alla böckerna som innefattar det Nya Testamentet
var skrivna vid år 95 e.Kr. Redan under Paulus livstid cirkulerades hans brev
bland de tidiga troende. Paulus anvisade medlemmarna i Kolossai: “När nu detta
brev blivit läst bland er, se till att det läses också i Laodicéernas kyrka,
och att ni läser brevet från Laodicea likaså.” (Kolosserbrevet 4:16, översatt
från New King James Version. Se också1 Thessalonikerbrevet 5:27.)

Justinus Martyren av Theofanes Kretensaren

Vid mitten
av 100-talet cirkulerades de fyra evangelierna tillsammans. Justinus Martyren
(100-160 e.Kr.) nämnde inte vid namn någon av Nya Testamentets skrifter, men
hänvisade till dem med “det är nedskrivet” eller som “apostlarnas memoarer”. Han
hänvisar också i plural till Evangelierna:
“För apostlarna, i memoarerna sammansatta av dem, som kallas Evangelier, har sålunda framburit åt oss det som ålades
dem; att Jesus tog bröd, och när Han hade tackat, sade ”Detta gör I till
minne av Mig …”²

Runt omkring
år 170-175 e.Kr. skapade Tatianus, en av Justinus lärjungar, en harmoni av de
fyra ortodoxa evangelierna som kallas Diatessaron.
Denna text accepterades i vissa cirklar, ibland till och med ersatte den de
fyra evangelierna, men dess framgång var mycket kortlivad. Vad denna harmoni
påvisar, dock, är att kyrkan började
erkänna endast fyra evangelier.³

Detta är en
viktig punkt eftersom det klart förkastar samtliga av de Gnostiska Evangelierna som skrevs mellan år
100 och år 300 efter Kristus. Irenaeus, Klemens av Alexandria och Tertullianus;
alla citerar de från, nämner eller namnger samtliga av Nya Testamentets böcker,
med undantag för brevet till Filemon, Judas brev, Jakobs brev, Petrus andra
brev, och Johannes andra och tredje brev. Många år före Nicaeakonciliet nämnde Origenes (185-254 e.Kr.) samtliga av Gamla och Nya Testamentets
böcker! Eusebios av Caesarea, som har kallats “kyrkohistoriens fader”, gav en
redogörelse för förföljelsen som ägde rum under Kejsare Diocletianus. Han
listade alla böckerna i det Nya Testamentet. Athanasius, biskop av Alexandria,
förtecknade även han samtliga av Nya Testamentets böcker. Alla dessa är
författare som fanns innan de Romersk-katolska, och ändå refererar samtliga på
något sätt till böckerna som innefattar Nya Testamentets kanoniska böcker.

Den
Muratoriska Bibelkanonen tillhandahåller ytterligare avgörande och unika bevis för
att det Nya Testamentet sammanställdes före och oberoende av någon involvering
från den Romersk-katolska Kyrkan. Detta dokument är ett manuskriptfragment som
innehåller den äldsta kända förteckningen av Nya Testamentets böcker. De flesta
forskare tror idag att den skrevs någon gång mellan år 170 och 200. De enda
böcker som fattas i förteckningen är Hebreerbrevet, Petrus första och andra
brev och Johannes tredje brev. Det är inte ett Romersk-katolskt dokument.

Den
Romersk-katolska Kyrkan såsom den är idag fanns inte under de första trehundra
åren efter Kristus. Den uppkom först efter
Konstantin I:s ekumeniska ansatser legaliserade Kristendomen. Och även då var
det en process som sträckte sig över åtskilliga århundraden.

Den allra
tidigaste historiska referensen till exakt de 27 böcker som utgör det Nya
Testamentet föreföll sig inte förrän långt efter Nicaeakonciliet. I brevet som
skrevs av Athanasius, “Påskbrev” från 367 e.Kr., var alla 27 böckerna
förtecknade. Konciliet i Hippo (393 e.Kr.) refererade till en lista över skrifter som kunde läsas i
kyrkan. Ingenting från denna synod finns kvar idag. Den är bara känd för att
den refereras till i Konciliet i Karthago (397 e.Kr.). “Inte heller denna
historiska hänvisning från Karthago, Kanon 24, ‘listar’ varje enskilt dokument.
Till exempel står det: “evangelierna, fyra böcker …” Enda anledningen för denna
lista är att bekräfta vilka skrifter som är ‘heliga’ och då bör läsas i en
kyrkotjänst. Det finns ingen kommentar om hur eller varför man kom överens om
denna lista.”⁴

Mot bakgrund
av det föregående så är den Romersk-katolska Kyrkans skrytsamma påstående att
den själv har varit den ensamme väktaren och bevararen av de heliga Skrifterna
ned till nutiden, är inget annat än ren osanning. Bibeln är inte en Katolsk
bok. Katolikerna skrev den inte, inte heller stämmer deras doktriner eller
kyrka överens med den doktrin och kyrka som den talar om. Det Nya Testamentet
färdigställdes innan det första århundradet e.Kr. var över. Sakerna i den
motsvarar inte till den Katolska Kyrkan som hundratals år efter apostlarnas död
sakta utvecklades till det den är nu. Den [Romersk-] Katolska Kyrkan är inte
den ursprungliga och sanna kyrkan, utan en ”kyrka” född ur många
avvikelser och förvanskningar från den Nytestamentliga kyrkan.⁵

I stort sett
användes fyra kriterier för att avgöra huruvida de olika skrifterna var
inspirerade av YAHS Ande och borde vara inkluderade i den heliga Bibelkanonen
eller inte:

1. Författaren
   var antingen en apostel, nära anknuten till en apostel eller ett
   förstahandsvittne till händelserna beskrivna.
2. Boken
   var överlag brett accepterad av kroppen av tidiga troende att vara sann.
3. Doktrinerna
   som förkunnas överensstämde med det som lärdes ut i andra inspirerade
   verk.
4. Skriften
   vittnade om moralisk överlägsenhet och spirituella normer vilket visas av
   den Heliga Andens verkande i hjärtat som svar på det som förkunnas i
   boken.

Det är
viktigt att förstå att ingen kyrka och ingen människohandling har åstadkommit
eller är ansvarig för de Heliga Skrifterna. Ingen koncilie gjorde en bok “inspirerad” helt plötsligt. De olika redogörelserna
från koncilierna erkände bara vad själva kroppen av troende redan hade
etablerat som inspirerat skriv. Michael J. Kruger, författare
till The Question of Canon, observerar följande:

När folk
upptäcker att Nicaea inte beslutade eller bestämde Bibelkanonen, är oftast
följdfrågan: “Vilken koncilie bestämde kanonen då?” Vi kan ju med all säkerhet
inte ha en kanon utan någon slags auktoritär, officiell handling utförd av
kyrkan som fastställde den. Inte kan väl vi ha en kanon såvida inte en samling
män någonstans någon gång röstade om det. Eller hur?

Detta sätt
att resonera på avslöjar ett fundamentalt antagande om Nya Testamentets kanon
som behöver korrigeras, nämligen det att den hade (eller måste ha) bestämts av
en kyrkokoncilie. Faktum i frågan är att när vi granskar tidig kyrkhistoria så
finns ingen sådan koncilie. Visst, det finns regionala kyrkokoncilier som
gjorde deklarationer om kanonen (Laodicea, Hippo, Karthago). Men dessa
regionala koncilier “valde” inte bara böcker som de råkade gilla, utan
bekräftade böckerna som de trodde hade
tjänat och fungerat som grundläggande dokument för den Kristna tron. Med
andra ord: dessa koncilier förklarade hur saker hade varit, inte hur de
ville att de skulle vara.

Alltså –
dessa koncilier varken skapade, godkände eller bestämde Bibelkanonen. De var
helt enkelt bara en del av processen i erkännandetav en kanon som redan var där.⁶

Endast
Yahuwah är ansvarig för världens tillförande av inspirerade skrifter; skrifter
som Han ensam är författare till. “Hela Skriften är given av inspiration från
Yahuwah och är nyttig till undervisning, tillrättavisning, till rättning, till fostran
i rättfärdighet: att Yahuwahs människa skall vara fullbordad, grundligt
utrustade åt alla goda gärningar.” (Andra brevet till Timoteus 3:16-17)

Studera
heliga Skrifter. Anförtro ditt sinna till din Skapare. Han har lovat att leda
dig till all sanning. “Om någon av er saknar visdom, låt han be Yahuwah, som
ger åt alla frikostigt, och förebrår inte; och det skall bli givet honom. Men
låt honom be i tro, utan tvivel. Ty han
som tvivlar är som en våg på havet av vinden driven och omkastad.” (Jakobs brev
1:5-6)

Acceptera
med förtroende att Bibeln är den Allsmäktiges Ord till dig, personligen. Visdom
och förståelse kommer att ges till alla som hänger sig själva att känna Yahuwah
genom Hans Ord.

Relaterat Innehåll:

• Den Levande Bibeln
• Vilka är Jesuiterna?
• Varning! Rom ändras
  aldrig!
• Vem är Vilddjuret i
  Uppenbarelseboken?
• 10 FAKTA du må veta
  om Jesuiterna!
• Roms pågående
  inkvisition: vad du behöver veta
• Katolskt &
  konfidentiellt | Jesuiternas förkastliga hemligheter avslöjade!
• Odjuret från havet:
  Romersk-katolska Kyrkan i profetia
• Fasansfulla påvliga
  tillkännagivanden | Direkt från Skökans mun

¹ John Anthony O’Brien, The Faith of Millions, s. 127, betoning
ursprunglig.

² Justinus Martyren, First Apology 66, betoning tillagd,

³ “How the New Testament Canon was Formed,” http://www.churchhistory101.com/new-testament-canon.php. Diatessaron kommer av Grekiskans διὰ
τεσσάρων (dia tessarōn) ”ut av fyra” eller ”genom
de fyra”.

⁴ Ibid.

⁵ “Did the Catholic Church Give Us the Bible?” http://www.bible.ca/cath-bible-origin.htm.

⁶ Michael J. Kruger, “The NT Canon Was
Not Decided At Nicea – Nor Any Other Church Council.”