När Jorden
kom till av den älskande Skaparens hand så var den perfekt. Varje grässtrå,
varje kronblad, varje kreatur, från det största till det minsta, vittnade om
dess Skapares härlighet. Kronan på hela Skapelseverket var Människan. 

“Låt Oss göra
människan i Vår avbild, efter Vår likhet; låt dem råda över luftens fåglar och
över boskapsdjuren … Så Yahuwah skapade människan i Sin egen avbild; i Yahuwahs
avbild skapade Han dem; man och kvinna skapade Han dem. (Första Mosebok 1:26,
27, övers. från New King James Version)

Skapade i Skaparens
Egen avbild! Inget annat på jorden gavs den äran; endast mänskligheten gavs den
äran. De perfekta varelserna, gjorda i den Allsmäktiges avbild, skapades för kamratskap med änglarna och
Självaste Skaparen. Det heliga paret var inte bara barn under Faderlig omsorg,
de var lärjungar som undervisades. De fick ofta besök av änglarna och hade
privilegiet att få tala ansikte mot ansikte med deras Skapare.  

Naturens
lagar och funktioner stod öppna för deras häpna sinnen. Varje levande ting,
från det största till det minsta skulle observeras och förstås. Från ängens
blomma till det högsta träd, från jordens vidder och himmelens valv och havets
djup; Hans barn skulle känna igen och erkänna deras Faders Namn skrivet i
kärlek. 

När dagen
svalkades kom Skaparen för att mötas med det heliga paret för att tala om
dagens händelser och dela glädjen av att vara tillsammans. Så länge som Adam
och Eva förblev lojala den gudomliga kärlekens lag skulle de konstant vinna nya
insikter, ny kunskap och upptäcka nya källor för glädje när de fick allt
klarare förståelse av deras Skapares omätliga, ofelande kärlek. För varje
lycklig dag som gick så kom Skaparen till lustgården och kallade på Sina barn
att komma till Honom.

Då kom en
stor tragedi över dem: synden kom till Eden. När Satan kom för att fresta Eva,
var hon inte hungrig. Frestelsen var inte föda.
Hon blev frestad att betvivla Skaparens kärlek. Satan frestade henne att
betvivla hennes Skapares sannfärdighet.
Han frestade henna att lusta efter en plats hon inte blivit tilldelad. Hon
ville vara som en "gud" – samma frestelse som Satan själv hade fallit
för. (Se Jesaja 14:12-14) Hon strävade
efter en position hon inte skapades till: det att "veta" (eller
erfara) både gott och ont. Det var
aldrig Faderns plan att Hans barn skulle uppleva ondska. 

Efter den
hemska dagen då Adam och Eva valde att synda så fann de sig själva saknandes
den ljusklädnad som hade täckt dem, och de kände skuld. Då de inte hade något sätt att skyla sin nakenhet med, eller
någon ursäkt för deras olydnad, sprang de skräckslagna och gömde sig när de hörde
Skaparens röst som kallade på dem:  

"Var är
du?" Så han [Adam] sade: "Jag hörde Din röst i lustgården, och jag
blev rädd eftersom jag var naken; och jag gömde mig själv." Och Han sade:
"Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av frukten från det
träd som Jag befallt er att ni inte skulle äta?" (Första Mosebok 3:9-11,
övers. från New King James Version)

Så börjar då
den långa, sorgliga historien som är mänsklighetens synd. Skaparens Kärlek,
glädje i Hans närvaro, tillit och förtroende till Hans vård förbyttes mot rädsla för allt som innan hade attraherat
dem till Honom. Till följd av detta tyckte de inte längre om att vara i Hans
sällskap. 

Den
himmelske Fadern övergav inte Adam och Eva, utan förklarade för dem att ett liv
av smärta och sorg, i slit och bedrövelse skulle vara deras lott. Han
förklarade för dem syndens kostnad: att den gudomliga Sonen vid tidens fullbordning
måste dö för att sona för deras olydnad. De fick veta att de måste lämna deras
undersköna trädgårdshem. Adam och Eva bönade och bad att få stanna kvar i Edens
Lustgård, deras lyckas hemvist. De lovade att de i framtiden skulle lyda
strikt, men de blev tillsagda att deras naturhade blivit skämd av syndens svärta. Av eget val hade de förringat deras
kraft att motstå Satan. De kunde inte upprätthålla deras integritet på grund av
deras tillstånd av medveten skuld.   

Sorgslagna
gick de för att vistas på den jord som syndens förbannelse nu vilade över. Hela
himmelen var rörd av sympati för Adam och Eva, men Skaparen hade en plan
varigenom de kunde återställas till deras forna, oskyldiga tillstånd. Den
gudomliga planen föreskrev konstant kommunikation mellan Skaparen och Hans
barn. De skulle ha omedelbar tillgång till gudomlig hjälp om de bad om det.

Det tog inte
lång tid innan Adams och Evas ättlingar svek sin lojalitet mot den himmelske
Fadern. När så synden blev mer och mer gängse så hörde inte människorna den
gudomliga rösten som kallade på dem. Människorna ville inte behålla i sinnet
och tanken den lag av kärlek som deras Skapare givit dem. När mer människor
föddes och växte upp, fortsatte man att glömma att en Röst kallade på dem. Set,
av Adam och Eva född efter Kain hade mördat Abel, fick en son som han gav
namnet Enos. Första Mosebok 4:26 uppger: “Och åt Set likaså, gavs åt honom en
son; och han kallade hans namn Enos: då började mänskan åkalla HERRENS namn.” (övers.
från King James Version)  

Vad sorgligt
det är att det tog så lång tid för män och kvinnor att börja kalla på deras älskande, himmelske Faders namn! För att
begränsa Satans makt och hålla saker jämbördiga i den stora kontroversen mellan
gott och ont så införde Skaparen regler. Människan kunde kontakta vilken sida
han själv än valde: Himmelen eller Satan. Men varken Satan eller Himmelen kunde
direkt kontakta den människan såvida inte han först bjöd dem att göra så. Fadern
gjorde detta för att skydda Sina barn från demoners ständiga ansättande. Detta
är fortfarande "insatsreglerna".  

Genom hela
skrifterna uppmanas alla om och om igen att "kalla på Faderns namn".

O, giv tack åt HERREN!
Kalla uppå Hans namn, …
Tala om alla Hans underverk!

Förhärliga i Hans helgade Namn; …
Givo åt HERREN ära värdigt Hans Namn …

I Chronicles 16:8-10, 29, översatt från NKJV

Jag kom i jämmer och nöd.
Då kallade jag på HERRENS Namn …
Jag kommer ta frälsningens kalk,
och kalla på HERRENS Namn.

Psalm 116:3, 4, 13, översatt från KJV

Tacka HERREN; åkalla Hans Namn,
kungör Hans anslag bland folken;
förkunna, att Hans Namn är högt.

Jesaja 12:4

Jag älskar HERREN, ty Han har hört min röst och min
bön; … Jag kom i jämmer och nöd. Då kallade jag på HERRENS Namn … Nådig är
HERREN, och rättfärdig … O, HERRE, jag är i sanning Din tjänare … Jag vill …
vill kalla uppå HERRENS namn. 

Psalm 116:1, 3-5, 16-17

Många andra
verser anvisar alla att prisa det
helgade Namnet.

Prisa HERREN.
Prisa I HERRENS namn;
Prisa Honom, O ni HERRENS tjänare …
Prisa HERREN;
ty HERREN är god:
lovsjung Hans Namn,
ty det är ljuvligt.

Psalm 135:1, 3

Varje dag ska vill jag upphöja Dig,
och Ditt Namn prisa, alltid och förutan ända.

Psalm 145:2

Andra texter
manar de som tror på sin Skapare "Att de i Sion skall predika HERRENS Namn,
och Hans lov i Jerusalem." (Psalm 102:22)  Det inspirerade Ordet
uppenbarar att alla med trygghet kan sätta sin tillit till det heliga Namnet:
"Vi fröjdar oss i Din frälsning, och i vår Guds Namn reser vi upp våra
baner …"  (Psalm 20:6)

Allting har
ett namn. Kommunikation är inte möjlig utan ett namn att ge till allt, oavsett
om det så är en person, en sak, en plats eller till och med idé, tanke eller
känsla. Skaparen Själv har ett personligt namn. Och det är till det Namnet alla
ska åkalla. Genom Sin Ande är Fadern alltid nära, alltid tillgänglig och Han
bara väntar; Han väntar på att du ska kalla på Hans namn. Han längtar efter att
få svara!

Dock är inte
"Herre" Faderns namn och
det skulle inte ha ersatt det gudomliga Namnet. De svenska orden
"Herre" och "Gud" är blott titlar och kan likaväl
appliceras till demoniska gudar! Ordet "Herre" betyder helt enkelt mästare. Ordet som översattes till
"Gud" kommer av det hebreiska ordet "Yahuwah". Översättningen
som ges är:  

gudar [i vanlig mening]; men användes spec.[ifikt] … för den högste Guden;
ibland tillämpat i form av respekt för magistrater [domare]; och ibland
som superlativ: – Gud, gud, domare, GUD, gudinna, stor, mäktig … härskare,
domare, … (#430, The New Strong’s Expanded Dictionary of Bible Words, betoning
ursprunglig.)

"Elohim"
är ordet som används i det första Budordet och det tillämpas både på Skaparen
och falska gudar. Reformationsbibeln översätter det till:  

Jag är
HERREN, din Gud, som har fört dig ut
ur Egyptens land, … Du skall inga andra gudarha vid sidan av Mig. (Andra Mosebok 20:2, 3)

Med andra
ord: "Jag är den Elohim som förde dig ut ur Egypten. Ha inte några andra
elohim före Mig." Elohim är ett pluralord som översätts till
"gudar"; singular, el,
betyder "mäktig" (Se Strong’s #410). När det används i Bibeln
så tillämpas Elohim på både Fadern och Sonen; Elohim är, än en gång,
pluralnamnet som ges i Hans Ord för Fadern och Sonen. 

Problemet
med att använda ett ord eller en titel som likaväl kan appliceras på en hednisk
gudom, är att det inte finns någon kraft i titlar! Titlar inspirerar inte till tro på kraften och kärleken bakom det
gudomliga Namnet när samma ord kan användas på många olika människor (eller
saker): domare, kungar, profeter, makar, gudar. För att kunna kalla på den
Himmelske Faderns namn i full tro så måste känna
till Hans Namn!   

Det har
behagat Satan väl att det gudomliga Namnet har blivit fördolt bakom titeln
"Herre."  När Namnet är gömt
bakom titlar, finns där ingen kunskap om vad Namnet betyder och därför heller
ingen motsvarande tro på den Älskandes kraft som bär det Namnet. Bibels
berättelser visar att alla som kallar på det Namnet får ett svar. 

Från valens
buk brast Jonah ut i bön. Från lejongropen sände Daniel sina böner mot Himmelen
och han blev beskyddad. Från den flammande ugnen, från fängelsehålan och
slaveri och förföljelse; när Skaparens barns hjärta och sinne i tro kallade på
det gudomliga Namnet så har i alla tider människan räddats från alla mödor. Om
och om igen i nationen Israels historia syndade folket och togs i fångenskap,
eller på annat sätt bestraffades. Men när de omvände och kallade uppå det
gudomliga Namnet, blev de förlösta och räddade.

I denna
sista generation, under denna sista kvarstod av tid innan den Allsmäktiges
vredes stora vedermöda släpps lös i världen, behöver Hans folk känna till det gudomliga Namnet. Hans
namn är underbart, kraftfullt och får inte tas förgäves. Alla är fortfarande
inbjudna att kalla uppå Hans Namn i tro, och alla som gör kommer bli besvarade.    

Det ska inte
förglömmas att Satan, Lögnernas Fader, också är de Stulna Identiteternas Fader.
Han har själv ingen kreativ kraft, så han förvanskar, han manipulerar, han
ljuger. Han tar attribut som tillhör Skaparen och gör själv anspråk på dem,
samtidigt som han svartmålar Fadern med sin egna, onda karaktäristik. Så leds
folk till att vara rädda för Densamme som de borde fly till och kalla på hjälp av
i striden mot Satan.  

Satans
krigföringsmetod, hans stjälande och inkräktande på det som tillhör Skaparen
endast, kan ses i det högfärdiga tal som han gav när han kastades ut ur
Himmelen. Detta skrytsamma tal har bevarats i Jesaja:

Hur du har
fallit från himmelen, O Lucifer, gryningens son! … Ty du har i ditt hjärta
sagt: Jag skall stiga upp till himmelen, jag skall upphöja min tron över
Yahuwahs stjärnor; … Jag ska fara över molnens höjder, jag skall vara den
Allrahögste lik. (Jesaja 14:12-14, övers. från New King James Version) 

Efter att
syndafloden rensat jorden, återetablerade Satan hastigt avgudadyrkan, och
försökte vända alla att dyrka honom. Till och med när Noa och Sem fortfarande
levde så tillbad människan demoner. Under Abrahams tid var avgudadyrkan fullt
inrotad i majoriteten av alla människors sinnen. Yahuwah kallade Abraham att
komma ut och vara åtskild; att inte tjäna andra gudar.  

Under denna
tid sökte Satan att binda människor i hans tjänst genom att ha hans demoner
närvarande i deras tempel. En rik man eller en kung kunde bygga ett tempel, utse
präster och ceremoniellt bjuda in en specifik demon vid sitt specifika namn att
leva i det templets "allraheligaste". Prästen som var utsedd att
tjäna just den demonguden kunde då komma in, frambära offer och gåvor, och
kalla på den gudens namn för att ansöka om demonens tjänst. Folket betalade prästen
att ställa demonen frågor, utföra magiska dåd eller på något sätt välsigna dem
eller förbanna andra.   

Detta var
inte bara tomma charader. Anledningen att folk var villiga betala prästen och
frambära offergåvor till “guden” var för att det funkade! Satan hade många sätt
att bedra och hålla folket trollbundna med sina bedrägerier. Deras ockulta
dyrkan hade många mysterier och fascinerande ceremonier att tjusa sinnet med
och få folket att återkomma gång på gång. Det specifika namnet på de
individuella demongudarna framhölls vara synnerligen betydelsefulla. Utan att
känna till deras namn, så var det allmänt vedertaget att man inte kunde komma i
kontakt med den demonen. Om en fiende lärde sig namnet på din gud så kunde han
offra en större, dyrbarare gåva och få din gud att gå över till hans sida och
förgöra dig. Alltså försökte folket desperat hålla namnet på deras gud hemligt.
Med tiden fanns sen tusentals gudar som bodde i tusen och åter tusen tempel,
som besvarade tusentals namn.  

Det antogs
att ju hemligare och mer dolt namnet var, desto mer kraft och potential
innehöll det. Om en gud var "okänd" så antog ingen att han, eller
hon, saknade ett namn. Istället trodde man helt enkelt att namnet var djupt
fördolt och hemligt. När han adresserade männen i Aten vid Areopagen, använde
Paulus denna tro till sin fördel när han talade om Skaparen:

Då trädde
Paulus fram mitt på Areopagen och sade: Män, atenare, jag ser av allt att döma,
att ni är mycket religiösa; ty medan jag gått omkring och beskådat det som ni
dyrkar, har jag funnit ett altare med inskriften:

TILL DEN
OKÄNDA GUDEN.

Han som ni
alltså tillber utan att känna till, Honom förkunnar jag för er. Yahuwah som har
gjort världen och allt som är i den. (Se Apg. 17:22, 23, övers. från New King James Version)

Nödvändigheten
av att be till en specifik gud vid
sitt personliga namn var ett koncept
som var välförstått genom den antika världen.

I den
forntida världen trodde man att vetskapen om en persons namn gav en krafter
över den personen. Vetskap om de hedniska "gudarnas" karaktär och
attribut troddes ge dyrkaren möjligheten att manipulera eller påverka gudarna
på ett effektivare sätt än om de inte hade känt till gudens namn. I den
omfattningen frustrerade termen el med
sin vaghet människor som hoppades få någon slags makt över gudomen, eftersom
namnet gav liten till ingen indikation om gudens karaktär. Detta var i
synnerhet sant för el, den
huvudsakliga Kananitiska guden. De forntida Semiterna fruktade de överlägsna
krafter som utövades av gudarna och försökte således blidka dem. De associerade
vanligtvis gudomen med manifestationen och användandet av enorm kraft.¹
     

För att
kunna få tillgång till guden så kunde inte en generisk titel användas eftersom
det ansågs värdelöst. På så vis var det en ständig strid att hålla ens egna
gudars namn hemliga, medan man försökte lära sig så många gudars dolda namn som
möjligt. Vid tiden för den Israelitiska förslavningen så hade Egypten över 2000
namngivna gudar och vissa av de gudarna hade hundratals namn. Prästerna vaktade
svartsjukt kunskapen om gudarnas hemliga namn, eftersom denna kunskap var det
som gav dem makt över gudarna eftersom man trodde att när en gud blev åkallad
vid sitt personliga namn, var han tvungenatt svara.

Ingen
egyptisk varelse, naturlig eller övernaturlig, kan undvika kallandet av sitt
namn. … I egyptisk magi … är närmast helt baserat på denna möjlighet … Präst-magikern
ägnar allt han lärt sig och all sin makt till att ’känna till’ (rokhu) namnets exakta textur … det
magiska mässandet (khrou), som exakt
reproducerar alla dessa element [av det talade namnet], ger åt honom som
besitter det total äganderätt till namnsjälarna som då framkallades. Till det
oemotståndliga kallet som drar till sig deras vitala substans måste alla
varelser, synliga och osynliga, svara. … Personen som blir besvärjd eller
frammanad, inte förmögen att undvika uppgivandet av sitt namn, … håller sitt
namn hemligt. Från den ödmjukaste själ till den kraftfullaste av gudar, var och
en har ett ’hemligt namn’ som det inte är tänkt att någon ska känna till. Han
försvarar det svartsjukt som vore det sitt egna liv. För, som texterna lyder,
’detta är namnet varvid han andas.’ ²  

Vissa
egyptiska gudar hade flera namn. Av de 358 mest kända egyptiska gudarnas namn,
är följande namn bara [några] av de gudar vars namn börjar på "A":  

Aa, Aah, Aapep, Abtu, Ah, Ahemait, Ahti(2), Ailuros, Aken, Aker,
Amathaunta, Amaunet, Amemait, Amen, Amen Ra, Amen Re, Amenhotep, Ament, Amentet,
Amentit, Ammam, Ammit, Ammon, Ammon Ra, Ammon Re, Ammut, Amn, Amon, Amon Ra,
Amon Re, Amsit, Amun, Amun Ra, Amun Re, Anat, Andjety, Anedjti, Anet, Anezti,
Anhur, Anit, Ankh, Ankhet, Ankt, Anouke, Anpu, Anti, Anubis, Anuket, Apademak,
Apedemak, Apep, Apepi, Apet, Apis, Apophis, Aptet, Arensnuphis, Ari Hes Nefer,
Arsnuphis, Aset, Aten, Aten Ra, Aten Re, Aton, Aton Ra, Aton Re, Atum, Atum Ra,
Atum Re,

Det Satan
inte helt och hållet kan förgöra genom lögn förvanskar han och fördärvar genom
missförstånd eller att lägga fel betoning. Medan det är sant att alla borde
kalla på Fadern och rikta sina böner mot Honom specifikt genom att kalla Honom
vid Hans personliga Namn så är det inte sant att namn är magiska. På motsvarande sätt är en titel inte icke-magisk. Detta är fällan som hedningarna föll i: tron att namn
har inneboende magiska krafter.   

Den
allsviktiga anledningen till att man borde känna till Faderns och Sonens
personliga namn är för att en förståelse av betydelsenav Deras Namn inspirerar till tro i hjärtat hos supplikanten. Tro på
Faderns kärlek, tro på Hans villighet att lyssna och besvara bön, förtroende på
Hans löften är vad som är nödvändigt för att frigöra den gudomliga makten. Som
en välkänd författare formulerade det: "bön är nyckeln i trons hand för
att låsa upp Himmelens förråd, där Allmaktens obegränsade resurser förvaras.³Det finns helt klart förhållanden som måste uppfyllas innan bön blir
besvarad: omvändning, lydnad, insikten att man behöver gudomlig hjälp. "Vårt stora behov är i sig själv ett
argument och pläderar synnerligen vältaligt å våra vägnar. Men … [Fadern] skall
man söka till för att utföra dessa saker åt oss. Han säger: ’Fråga, och det
skall bli givet er.’" ⁴   

Tro är den huvudsakliga förutsättningen för besvarad bön. Frälsaren
kopplade upprepade gånger Sin förmåga att svara på bön till den grad av tro som
fanns i den bedjandes hjärta. Efter att Han utbrast sin förvåning över den nivå
av tro som den romerska centurionen hade, ("Sannerligen säger Jag er, Jag
har inte funnit så stor tro, nej, inte i Israel." Matt. 8:10) vände sig
Frälsaren om till honom och sade: "Gå din väg; och så som du har trott, så
skall det ske dig." (Matt. 8:13, övers. från King James
Version)  

Denna
princip förstärktes igen senare när den Syrisk-feniciska kvinnan bad att sin
dotter skulle botas. När hon blev sagd att "Det är inte rätt att ta brödet
från barnen och kasta det åt hundarna" växte hennes tro sig starkare. "Sant"
sade hon, "men hundarna äter ju av de smulor som faller från deras herrars
bord." (Se Matt. 15:21-28.) Till detta svar av tro gladdes Frälsaren:
"O kvinna, stor är din tro! Låt det ske dig som du vill." (vers 28, övers.
från New King James Version.)  

Det är här
man ser vikten av att känna till Skaparens personliga namn. Hans namn är en
uppenbarelse av Hans makt, Hans funktion och Hans karaktär. När man känner till detta bleknar andra gudar tills de
faller i glömska. Allt som kvarstår är den ende, den sanne Eloah, himlavalvens
och jordens Skapare, Han som älskar var och en av Hans barn som om det inte
fanns någon annan individ på jorden.  

Om någon
älskar Yahuwah så är han känd av Honom. Beträffande mat som offrats åt avgudar,
så vet vi att det inte finns någon avgud i världen och det inte finns någon
annan Eloah utom en. För även om det finns några som kallas gudar, vare sig i
himlen eller på jorden – såsom det finns många gudar och många herrar – för oss
finns ändå bara en Eloah, Fader Yahuwah, av Vilken allting är och till Vilken
vi är, och en enda Frälsare, genom Vilken allting är och genom Vilken vi finns.
(1 Kor. 8:3-6)

Detta är den
kunskap som är avgörande för alla levande i de avslutande dagarna av denna
jordens historia. För många människor verkar de kommande dagarna vara mörka och
skrämmande. Uppenbarelsen räknar upp de sju sista plågorna, Yahuwahs
vrede, som skall hällas ut outspädd av nåden på denna syndiga jord. Vid denna
tid är det absolut nödvändigt för Yahuwahs folk att ha tro på Hans kraft att
förlösa, både från fienden utifrån och synden inifrån.  

Kalla på
Faderns Namn. Lägg åt sidan titlar och ord som Satan har tillägnat demoner.
Kalla på Honom uttryckligen och i tro. Låt din tro fatta tag om löftena som
givits i Kärlek. Elias och Moses budskap skallar genom årens tider ned till
denna dag: Vem är på Yahuwahs sida? Om Baal är din gud, tjäna honom; men om
Yahuwah är Skaparen, tjäna då Honom i ånger och ödmjukhet, lydnad och tro.   

Efter din
tro låt så ske dig.

Jag kommer
fortfarande ihåg dagen min son kallade mig "Mamma". Mitt första barn,
varje ny upplevelse med honom var dyrbar. Eller ja, han kallade mig inte
"Mamma". Det lät mer i stil med mamamama!
Jag kunde inte brytt mig mindre! Hans lilla ansikte sken upp med glädje när jag
gick in efter honom efter sin tupplur, hans små armar viftade, och det ljuvaste
ljudet jag någonsin hört: "Mamamama!"  

Fast det
inte sades perfekt, var det musik för mina öron. Det visade att hans lilla
hjärta kände igen mig, hans moder. Detta är vad som upplevs i ett äkta
böneförhållande med Skaparen. Det finns stort värde i att känna till det sanna,
personliga namnet på Skaparen … men det är inte för att gagna Honom. Det är för
vår skull. Han är vår Fader. Ingen älskande förälder förkastar sitt barns
begäran för att ett litet barn bara kan säga "papapa" istället för "Pappa".
Ingen älskande förälder vägrar att lyssna till eller hjälpa för att inte det
barnet står på ett särskilt sätt eller håller ens händer "på rätt sätt"
när de gör sin förfrågan. 

Detsamma
gäller för den Himmelske Fadern. Han har ett Namn, ett personligt Namn och Han
bjuder alla att kalla till det. Dock förstår Han att vi bara är stoft. Vissa
språk innehåller ljud som andra språk helt enkelt inte har och såvida inte en
person från barnsben är fostrad att forma dessa ljud så är det inte alltid
möjligt att få tungan att producera dessa obekanta ljud. Min mamma var uppvuxen
i ett engelsktalande hushåll, men som väldigt ung lärde hon sig franska av sina
lekkamrater. Hon kunde få sin tunga att forma vissa ljud som, hur jag än
försöker och försöker, jag aldrig lyckats imitera.   

Ingen,
förälder eller annat, vägrar att besvara någon som kallar på hans eller hennes
namn om personen som kallar inte kan uttala namnet perfekt eller läspar. En av
mina vänner är Fransk-kanadensisk. Vi har en gammal gemensam vän som heter
Thackery. Min Fransk-kanadensiske vän har aldrig, inte ens en gång, lyckats
uttala hans namn eftersom franskan inte har det mjuka, läspande
"th"-ljudet. Det närmaste hon kommer är Zachary. Men han ignorerar
inte henne för att hon inte kan uttala hans namn korrekt. På samma sätt skulle
ju inte en kvinna som heter Rakel ignorera någon från Kina som uttalade hennes
namn "Lakel". Hon skulle vara förstående, eftersom de Kinesiska
språken inte innehåller "r"-ljudet.   

Inte heller
är [Yahuwah] avlägsen när jag kämpar med att tala. Han bryr sig tillräckligt
mycket för att lyssna med mer än bara ledig uppmärksamhet. Han översätter mina
fumliga ord och hör det som verkligen göms däri. Han hör mina suckar och osäkra
famlande som vacker prosa.⁵   

Långt
viktigare än uttalandet av det gudomliga namnet på Samma Sätt änglarna uttalar
det, är att känna till meningen bakom
namnet. Det är endast när namnets betydelseförstås som man till fullo kan utöva tro på kraften i Den Som bär det
Namnet. Det är här som vikten av att känna till Faderns personliga namn kan ses
i sin betydelse.   

När det
Gudomliga Namnet förstås i sin fullhet, ser man att det är ett löfte. Detta löfte
inspirerar alla att kalla på Skaparen för var behov och varje nöd. Vissa titlar
är acceptabla att använda när man kallar till den Allsmäktige. Frälsaren Själv
har uppmuntrat oss att kalla på den Allsmäktige. För att styrka vårt förtroende
i Yahuwah så lärde Frälsaren oss att kalla på Honom vid ett nytt namn, en titel
som är sammanflätat med det mänskliga hjärtats ömmaste känslor och djupaste
kärlek. Han har tilldelat oss äran att få kalla Yahuwah får
"Fader".     

Detta Namn,
talat till Honom och om Honom, är ett tecken på vår tillit och kärlek till
Honom, och ett löfte om Hans omtanke och relation med oss. Talat när vi ber om
Hans favör eller välsignelse, är det som musik för Hans öron. För att vi inte
skulle tro att det var förmätet att kalla på Honom vid Hans Namn så upprepade
Han det om och om igen. Han vill att vi bekantar med benämningen [namnet]. …
[Yahuwah] betraktar oss som Sina barn. Han har förlöst oss från den vårdslösa
världen och har valt oss att bli medlemmar av den kungliga familjen, söner och
döttrar av den himmelske Konungen. Han bjuder in oss att lita på Honom med en
tillit djupare och starkare än det som ett barn har för sin jordiska fader. Föräldrar
älskar sina barn, men [Yahuwahs] kärlek är större, bredare, djupare än mänsklig
kärlek någonsin skulle kunna vara. Den är omätbar. Så om jordiska föräldrar vet
hur man ger goda gåvor till sina barn, hur mycket mer skall vår Fader i
Himmelen ge den Heliga Anden till de som ber Honom?⁶  

Skrifterna
berättar för oss att Yahuwah är KÄRLEK. (Se 1 Joh. 4:8.) Som
förkroppsligandet av ren kärlek så sätter Han inte krävande standarder på
kroppsposition eller perfekt uttal innan Han lyssnar på våra böner. Han
försäkrar varje tvekande själ: "Alla som kommer till Mig, skall Jag
absolut inte kasta ut." (Se Joh. 6:37.) På Sin
"Bergspredikan" lärde Frälsaren vad för sorts böner som är acceptabla
och vilka slags böner är oacceptabla för Yahuwah. Han sade:  

När du ber
så skall du inte be som hycklarna gör. För de älskar att be ståendes i
synagogorna och vid gatornas hörn, att de må ses av andra människor. Sannerligen
säger Jag er, de har sin belöning. … [Och] när ni ber, använd inte gagnlösa
upprepningar som hedningarna gör. För de tror att de skall höras för deras
många ord. Var därför inte som dem.⁷ 

Bön ska
aldrig vara en särskild uppsättning ord eller rörelser vi går igenom för att köpa till oss gudomlig gunst. Frälsaren
förklarade att sådan tradition och teater var onödig när man talade med Fadern.
  

Men ni, när
ni ber, gå till era rum och när ni har stängt dörren, be till din Fader som är
på den dolda platsen; och din Fader som ser i det fördolda kommer att öppet
belöna dig. … För din Fader känner till det som du behöver innan du har frågat Honom.⁸

Bönen är
inte till för att låta Yahuwah veta om vår nöd. Han vet redan om våra behov och
har hela vägen planerad för att tillgodose oss.

Bön är
öppnandet av hjärtat till [Fadern] som till en vän. Inte för att det är
nödvändigt för att [Yahuwah] ska veta vad vi är, utan för att vi ska kunna ta
emot Honom. Bönen för inte ned [Fadern] till oss, utan lyfter upp oss till
Honom.⁹

Eller, som
Oswald Chambers en gång sade: "Våra gängse syner på bönen står inte att
finnas i det Nya Testamentet. Vi ser på bönen som ett sätt att få något för oss
själva; Bibelns bön är att vi kan lära känna [Yahuwah] Själv." Detta är
bönens syfte, och det är anledningen till att det är så viktigt att känna till
det gudomliga Namnet. Yahuwahs personliga namn är lika heligt som Han Själv och
det är en uppenbarelse av Hans karaktär. 

När en
person känner Yahuwah som sin älskande Fader så kommer han ha tilliten att
kalla på Hans Namn i bön. Detta kommer inte vara en slö, halvhjärtad, vag bön. Charles
H. Spurgeon, väl respekterad pastor från 1800-talet, observerade: "Det
finns en generell sorts bön som faller på sin brist av precision. Det är som om
ett helt regemente soldater skulle avlossa sina vapen var som helst. Möjligtvis
skulle någon dödas, men majoriteten av fienden skulle de bomma." En person
som litar på sin Skapare såsom han litar på sin mänskliga fader, kommer inte
att vara rädd för att lägga fram sina behov på ett simpelt och tillitsfullt
sätt såsom ett barn ber om ett glas vatten när han är för kort för att nå
kranen.  

Vi skall
sätta tillit till [Yahuwahs] löfte. Vi skall utföra våra angelägenheter i tron
att [Han] kommer göra precis det Han har sagt att Han skulle göra, och att
välsignelserna vi har bett om kommer till oss när vi behöver dem som mest. Varje
bön går in i [Faderns] hjärta när vi kommer till Honom i tro. Vi har inte
tillräckligt med tro. Vi borde se på vår himmelske Fader som mer villig att
hjälpa oss än en jordlig förälder är för sitt barns undsättning. Varför inte
lita på Honom? "Han som inte skonade Sin egen Son, utan utgav Honom för
oss alla, hur skall Han inte också skänka oss allt med Honom?" (Romarbrevet
8:32)¹⁰   

Bön är ett privilegium,
men det är inte en lyxvara som man kan ta eller låta vara efter infallets eller
tidens nycker. Att kalla på Faderns Namn är en vital nödvändighet! Som den
store Protestantiske Reformatorn John Wesley en gång sade: "Jag har så
mycket att göra att jag spenderar åtskilliga timmar i bön innan jag kan utföra
dem."

Bönen är
själens andetag, välsignelsernas kanal. När … den botfärdige själen frambär sin
bön, … ser [Fadern] dess besvär, iakttar dess konflikter, och märker dess
uppriktighet. Han har Sitt finger uppå dess puls, och Han noterar varje dunk. Inte
en känsla får den att rysa, inte en sinnesrörelse upprör den, ingen sorg
skuggar den, inte en synd svärtar den, inte en tanke eller ändamål berör den,
som Han inte är medveten om. Den själen friköptes mot en oändlig kostnad, och
är älskad med en hängivelse som är oföränderlig.¹¹   

En som
älskar sin Himmelske Fader kommer inte att tveka att kalla på Hans Namn i varje
prövning eller svårighet. När man litar på kärleken och kraften hos Den Som bär
löftets Namn så är det en naturlig sak att följa Paulus instruktioner: "Gläd
er alltid. Be utan uppehåll. Tacka under alla förhållanden, ty det är Yahuwahs
vilja med er i den Smorde Yahushua." (1 Thess. 5:16-18,
Reformationsbibeln) 

Frälsaren
har manat att Hans folk ber utan uppehåll. Detta betyder inte att vi alltid
borde vara på knä, utan att bönen ska vara såsom själens andetag. Våra stilla
förfrågningar, var än vi må vara, skall uppstiga till [Fadern], och [Frälsaren]
vår Försvarsadvokat ber å våra vägnar, som bär upp med rökelsen av Sin
rättfärdighet våra förfrågningar till Fadern.¹²  

Det är inte
möjligt att oavbrutet vara på ens knän. Men hjärtat kan dras till Fadern i bön.
I trubbel, i sorg eller förvirring, får bön, likt pilar som flyger mot
himmelen, Faderns omedelbara uppmärksamhet. I Hans närvaro är glädjens fullhet!
Det är vårt privilegium att vara i Hans närvaro när vi ber. Därför borde bönen
vara lika naturlig för Hans barn som det är att andas. "Vänj dig gradvis
med att bära Bön till alla dina dagliga sysslor – tala, agera, arbeta i fred,
som om du vore i bön, som du förvisso borde vara."¹³  

Berätta allt
som är i ditt hjärta för [Fadern] såsom man avlastar ens hjärta, dess nöjen och
dess smärtor, till en kär vän. Berätta om dina bekymmer för [Honom] så [Han]
kan trösta dig; … [berätta för Honom] om din längtan så att [Han] må rena dem;
berätta för [Honom] vad du ogillar så att [Han] må hjälpa dig att övervinna
dem; tala med [Fadern] om dina frestelser så att [Han] kan skydda dig från dem:
visa [Yahuwah] ditt hjärtas sår så att [Han] må läka dem. Om du på detta sätt utgjuter
all din svaghet, dina behov och dina trubbel så kommer det inte finnas brist på
saker att säga. Tala i hjärtats överflöd, utan övervägande säg precis vad du
tycker. Välsignade är de som förhåller sig till sådant familjärt, oreserverat
samspel med [sin Skapare].¹⁴   

Medans vi är
engagerade i vårt dagliga arbete så borde vi lyfta själen till Himmelen i bön. Dessa
stilla böner stiger som rökelse inför nådens tron; och fienden förbryllas. Den
Kristne vars hjärta på detta vis förblir hos [Yahuwah] kan inte övervinnas. Inga
onda konster kan förstöra hans frid. Alla löftena i [Faderns] ord, den
gudomliga nådens fulla makt, den [Allsmäktiges] alla resurser, är utlovade för
att säkra hans förlösning.

Det är ett
underbart ting att vi kan be verkningsfullt, att ovärdiga, felande dödliga besitter
kraften att frambära sina förfrågningar till [deras Skapare]. Vilken makt högre
kan människan önska än denna – att vara sammanlänkad med den Oändlige? Den
svaga, syndiga människan har privilegiet att få tala med sin Skapare. Vi kan
yttra ord som når till universums Monarks tron. Vi kan tala med [vår Frälsare] när
vi vandrar vid vägen, och Han säger: Jag är vid din högra sida.

Vi kan
kommunicera med [Fadern] i våra hjärtan; vi kan vandra i gemenskap med [Hans
Son]. När vi är engagerade i vårt dagliga arbete så kan vi andas ut våra
hjärtans önskningar, ohörbart för det mänskliga örat; men det kan inte till förpassas
bort till tystnaden och inte heller kan det gå förlorat. Inget kan kväsa
själens önskan. Det stiger upp över gatans dån, över maskineriets buller. Det
är till [Yahuwah] som vi talar, och vår bön är hörd. 

Fråga, då;
fråga, och ni skall få. Be om ödmjukhet, vishet, mod, ökning av tro. Till varje
uppriktig bön kommer ett svar att komma. Det kanske inte kommer precis så som
du önskat dig, eller vid den tiden du letar efter det; men det kommer på det
sättet och vid tiden som bäst besvarar din nöd. Bönerna du frambär i ensamhet,
i trötthet, i prövning, besvarar [din Fader], inte alltid såsom du förväntat
dig – men alltid för ditt bästa.¹⁵

När du
kallar på Faderns Namn så kanske du inte alltid ser eller känner ett
omedelbart svar. Men den blir alltid direkt hörd.
Man brukar ofta säga att svaret ibland är ja;
ibland nej; och ibland är svaret vänta lite grann.   

Men alltför
ofta ger folk upp för tidigt. Antingen framhärdar de inte i sin bön, eller så
tror de kanske att de ber om något för stort eller ber om något för litet. Men
Fadern "dröjer inte med att lyssna till våra böner för att Han inte har
lust att ge; utan genom att förstora vår önskan kan Han ge oss det än så mycket
större."¹⁶

Ibland kan
en person som börjat lära sig att be vara osäker på hur man ska be. Det är
alltid passande att ge sin Skapare tack. Berätta för Honom vad du är tacksam
för! Du kan också be vad som kommit att kallas "Herrens Bön". Detta
är bönen som Frälsaren lärde ut vid Bergspredikan:

Fader vår,
som är i Himmelen,
Helgat vare Ditt Namn.
Tillkomme Ditt rike.
Ske Din vilja, såsom i Himmelen, så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag.
Och förlåt
oss våra skulder, såsom ock vi förlåter dem oss skyldiga äro.
Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo:
Ty riket är Ditt, och makten, och härligheten, i evighet.
Amen. (Matt. 6:9-13)

Detta är
också bönen Han lärde Sina lärjungar. (Se Lukas 11:2-4.) Den är exempelbönen
eftersom den erkänner Fadern i Himmelen, den ber att Hans vilja sker, den
lägger ut de enkla behoven och ber om andliga välsignelser, medans den lämnar
allt åt Honom som är oändlig i vishet. Det skulle absolut inte vara fel att be
denna perfekta bön som avslutning på ens egna privata bönestunder varje dag. 

Hemlig bön,
som bes i sitt eget hjärtas stillhet, tillför gudomlig styrka som alla som vill
segra i striden mot synden och sig själv behöver. Men det finns också andra
sorters böner som även de kan vara stora välsignelser. Att be i grupper kan
vara en kolossal välsignelse, då den Heliga Anden kommer och drar hjärtan ihop
i unison och upp till Yahuwah. Ibland, om det är en större grupp, delar folk
upp sig i mindre grupper om fyra eller fem.    

Ett annat
sätt att be som för med sig stora välsignelser är att be "i ett
sinne". En person börjar be och berättar för Fadern vad som är på hans
hjärta. En annan kan närsomhelst stämma in, och likaså kan de andra det med. När
man ber i cirkel, en åt gången, kan den Heliga Anden föra fram tankar till
sinnet, men när blir ens egen tur att be kan man ha glömt bort allt man ville
ha sagt. Att vara fri att tala upp och be "i ett sinne" som Anden faller
på är en djupt berikande och andligt upplyftande upplevelse. 

Skaparen har
givit all uppmuntran till Sina barn att kalla på Hans Namn.

Vår Himmelske
Fader väntar på att få skänka oss Hans välsignelsers fullhet. Det är vårt
privilegium att storligen få dricka vid gränslös Kärleks källa. Så förunderligt
att vi ber så litet! [Yahuwah] är redo och villig att höra den ringaste av Hans
barns uppriktiga bön, och ändå finns det mycket motvillighet från vår sida att
låta [Han] få veta vår önskan och vilja. Vad tror himmelens änglar om stackars
hjälplösa människor som är utsatta för frestelsen, när [Skaparens] hjärta av
oändlig Kärlek längtar efter dem, redo att ge dem mer än de kan fråga om eller
tänka sig, och ändå ber de så litet och har så lite tro? Änglarna älskar att
buga inför [deras Skapare]; de älskar att vara Honom nära. De beaktar gemenskap
med [deras Skapare] som deras högsta lycka; och ändå verkar jordebarnen, som
behöver så mycket hjälp som endast [Yahuwah] kan ge dem, vara nöjda med att
vandra utan Hans Andes ljus, sällskapet av Hans närvaro.     

Den ondes
mörker omsluter dem som försummar att be. Fiendens viskade frestelser lockar
dem till att begå synd; och det, bara för att de inte till fullo använder sig
av de privilegier som [Fadern] har givit dem i den gudomliga befattning som är
bönen. Varför skulle [Yahuwahs] söner och döttrar vara motvilliga att be, när bön
är nyckeln i trons hand för att låsa upp Himmelens förråd, där Allmaktens
obegränsade resurser förvaras?¹⁷  

Kalla på
Skaparens Namn! Han väntar med ett längtande hjärta att få svara på dina böner.
Han kommer finnas av alla som i tron kallar på Hans Namn.

Klicka här för att titta på videon!

• Hans Namn är underbart | del 2 –
  I Faderns Namn
• Hans Namn är underbart | del 3 –
  I Sonens Namn
• Hans Namn är underbart | del 4
  – Hans Namn på min panna

__________________________________________________________________________

¹ El, #410, The New Strong’s Expanded
Dictionary of Bible Words.

²Encyclopædia of Religion and
Ethics,  James Hastings, John A. Selbie, och Louis H. Gray, eds., (New York:
Charles Scribner’s Sons, 1917), Vol. 9, s. 152.

³ E. G. White, Steps to Christ, s. 94-95.

⁴ Ibid.

⁵ Timothy Jones

⁶ E. G. White, Christ’s Object Lessons, s. 142.

⁷ Matthew
6:5, 7-8a, övers. från NKJV

⁸ Matthew
6:6, 8b, övers. från NKJV

⁹ E. G. White, Steps to Christ, s. 93.

¹⁰ E. G. White, That I May Know Him, s. 230.

¹¹ E. G. White, Maranatha, s. 85.

¹² E. G. White, That I May Know Him, s. 78.

¹³ François Fénelon

¹⁴Ibid.

¹⁵ E. G. White, Messages to Young People, s. 249-250.

¹⁶ Anselm av Caterbury

¹⁷ E. G. White, Steps to Christ, s. 94.